Direktlänk till inlägg 5 maj 2015
Den fria klassen?
Jag har under de senaste dagarna haft intressanta och uppfriskande dialoger med ett par tongivande karaktärer inom svensk Field Target och ämnet för dessa diskussioner har varit vår hittills fria tävlingsklass, som en del klubbar har använt för exempelvis debutanter.
Som ni alla säkert vet så finns det förutom nationell klass (10 joule), internationell klass (16J) och en klass för "full" effekt (45J) även en klass för 10 joule där man - till skillnad ifrån andra klasser - har ett undantag ifrån all den formalia som numera krävs för vårt svenska fallmålsskytte. Man slipper alltså inneha skyttekort, man slipper betala en del overhead-kostnader till förbundet som tävlingslicenser och vapnet som används är därtill helt licensfria.
Den här klassen har våra klubbar använt på lite olika sätt, man har klumpat ihop rena nybörjare med erfarna tävlanden ifrån utlandet och även inhemska skyttar som har tävlat tidigare men som av olika skäl inte vill ställa upp i de mer byråkratiska klasserna. Kort sagt så har man mixat alla som inte har kunnat, eller velat, tävla i övriga klasser.
Frågan som ligger på bordet nu är dock hur man gemensamt ska förhålla sig till den här klassen framöver.
Vår sektionsansvarige för Field Target, allas vår Lasse, har lovat att undersöka saken mot förbundet och övriga klubbars representanter i min förhoppning om att få ett klargörande innan tävlingen i Onsala till helgen.
Ska detta undantag ifrån förbundets allmänna hållning, att all formalia alltid ska krävas vid alla former av tävlingar, vara kvar och om så är fallet - till vilket ändamål ska man då nyttja detta undantag?
En väg är att ha en renodlad nybörjarklass, alltså en klass reserverad för de som ska pröva på Field Target i en så enkel form som möjligt med syfte att få fler utomstående att fastna för den här sysselsättningen. Min personliga gissning är att det sannolikt är detta som möjligtvis kan få förbundet att överhuvudtaget acceptera en sådan här klass även i framtiden.
För - liksom hästpolo - så är Field Target numera sällan något som man halkar in till totalt rakt upp och ner utan där brukar det handla om ett succesivt intresse som växer in, vanligtvis via forum och andra umgängesformer online tills man tar steget fullt ut och själv vågar åka till en tävling.
Det man gör är alltså att man släpper på en regelprincip för att i gengäld vinna fler tänkbara deltagare.
Problemet med den här snävare typen av definition av klassen är då att man stryper klassen mot andra kategorier deltagare, exempelvis de som sällan men gärna tävlar liksom de som har tävlat internationellt men som av olika skäl ännu inte besitter den formalia som krävs för att kvalificera sig för övriga klasser med allt deras pappersarbete.
Den gruppen kommer i ett sådan scenario helt enkelt inte att kunna vara med att tävla ännu, innan de har endera valt att satsa lite mer på hobby eller fått ordning på sin formalia.
Nu kan man naturligtvis med all rätt fråga sig varför dessa kategorier tävlanden inte bara gör som alla andra och skaffar ett skyttekort, löser en tävlingslicens, går med i en klubb, ordnar en vapenlices osv, osv för att tävla "på riktigt" precis som alla andra?
Här kan det finnas två tänkbara anledningar, man kanske inte kan eller man kanske helt enkelt inte vill.
När det gäller utländska medborgare som är med och tävlar, vi hade ju ett par sådana de senaste åren, så kanske det helt enkelt inte går att kvalificera sig till övriga klasser av rent juridiska skäl och sedan så finns det ju den gruppen, där jag själv tillhör, som gärna tävlar men som ändå inte vill tävla på hög nivå på samma level som de tiotal entusiaster som utgör kärnan utav verksamheten i Sverige.
Alltså vi som tävlar för gemenskap och tävlingsglädje istället för placeringar och internationella ambitioner.
Själv så tävlar jag kanske 1-3 gånger, beroende på väder och övriga åtaganden i livet. Tävlar jag så kör jag en klass och skulle jag då lösa ett klubbmedlemskap (300 kr) samt en tävlingslicens (300 kr) och betala inträde för två tävlingar ('a 120 kr/st) så skulle jag lägga ut ca 840 kr för att tillbringa totalt 4 timmar i skogen under säsongen.
I mitt eget perspektiv så är det helt enkelt inte värt detta, även om jag i sak har råd. Då lägger jag hellre en knapp tusenlapp på Liseberg för familjen än åker iväg själv för att skjuta i buskarna. En prioritering naturligtvis och det är en prioritering som är betydligt enklare för mig själv att göra som kommer ihåg hur stora tävlingarna var förr, innan vi gick med i Svenska Skyttesportförbundet med all dess byråkrati. Vi hade fler tävlanden, vi hade lika roligt och det fanns en betydligt större mångfald både på människor och tävlingsvapen än så som situationen är idag.
Vad vi däremot inte hade var avancerade tävlingsvapen med sofistikerade och dyra kikarsikten samt ett tiotal tävlanden på elitnivå som numera har möjligheten att tävla internationellt på samma villkor som övriga länder i den globala FT-cirkusen.
Det är däremot något som vi har vunnit igenom utvecklingen..